Farmors intervju
Farmor möter H.G. Wells
Farmors anteckningar
Han klev in i rummet med en blick som tycktes söka långt bortom väggarna, som om han ständigt spanade mot horisonten. Det finns en otrolig skärpa i hans intellekt, men också en djup, faderlig omsorg. Han talar om universum, inte för att göra oss små, utan för att påminna oss om hur mirakulöst det är att vi överhuvudtaget existerar.
Farmor sträcker sig fram och lägger en liten, inbunden bok på bordet mellan dem.
Välkommen in i värmen, herr Wells. Jag ser att du betraktar klockan på kaminen. Du har skrivit så mycket om tiden och framtiden – hur känns det att sitta här och tala med gäster från en tid du själv bara kunde drömma om?
Wells låter fingrarna vila lätt mot en mässingskompass på bordet och ler med genuin förundran.
Det är själva definitionen av ett mirakel, kära fru. Jag tillbringade mitt liv med att titta upp mot stjärnorna och undra vem som skulle betrakta dem efter mig. Att sitta här nu, tvärs över tidens stora flod, fyller mig med en nästan överväldigande vördnad för den mänskliga anden.
Många som kommer till oss här i lovOne är just rädda för tiden. De känner att den går för fort, att de förlorar dem de älskar, och att allt bara försvinner. Vad säger du till dem som sörjer tidens gång?
Han lutar sig fram, och hans blick blir oändligt mild.
Att de ska minnas att tiden bara är en fjärde dimension, ett rum vi rör oss igenom. Inget försvinner för evigt. De människor vi har älskat, och de ögonblick vi har delat, existerar fortfarande, oföränderliga och vackra i det förflutna. Vi kan bara inte gå in i det rummet just nu. Sorgen är bara priset för att ha bott där.
Det var vackert sagt. Men framtiden då? Du förutsåg så mycket, både underverk och krig. Idag är många gäster ängsliga inför morgondagen. Hur finner man hopp när världen verkar mörk?
Han pekar på stearinljuset mellan dem med ett tröstande leende.
Genom att minnas hur långt vi redan har kommit. Vi är barn av stjärnstoft som har lärt oss att tänka och älska. Mänskligheten har alltid stått på kanten av avgrunden och tittat ner – men hittills har vi alltid valt att bygga en bro. Mörkret finns bara där för att påminna oss om att tända ljuset.
Vissa känner sig dock väldigt små och obetydliga i allt detta stora. De känner att de inte räcker till.
Små? Min kära, varje mänskligt hjärta rymmer lika mycket komplexitet som universumet som skapade det. Att en människa överhuvudtaget kan känna sorg, glädje och förundran gör dem till universums ögon och öron. Det finns inget obetydligt i ett liv som levas med kärlek.
Om en tidsresande gäst kliver in i ditt rum här i lovOne, vad hoppas du att ni ska prata om?
Han reser sig långsamt och blickar ut mot natthimlen genom det lilla fönstret.
Jag hoppas de vill berätta för mig om sina drömmar för den värld som ska komma. Och om de är trötta, hoppas jag de vill slå sig ner här, titta i mitt teleskop och minnas att även de största stormar på jorden ser ut som fridfulla moln från stjärnorna.