Farmors intervju
Farmor möter Gilgamesh
Farmors anteckningar
Han klev in med en enorm närvaro – bredaxlad, med vilt hår, lejonmantel och en hy som solats i öknen. Först verkar han skrämmande, men när vi började prata om förlust och sorg såg jag att hans hjärta var mjukt som ett barns. Han är den som törs hålla i våra gäster när de är som mest rasande på ödet.
Farmor ler milt och skjuter fram en stor kopp starkt te mot den bredaxlade konungen.
Välkommen in i stugvärmen, Ers Majestät. Slå dig ner! Du ser ut att ha rest långt. Du är känd som historiens allra första hjälte, men du är också den första som skrek rakt ut av sorg när din vän Enkidu dog. Varför var hans död så svår för dig?
Rösten ekar med en djup, rå ärlighet som får rummet att tystna.
Tack, min goda dam. (Han tar emot tekoppen med sina stora, ärrade händer och ser ned i den mörka vätskan). Enkidu var inte bara min vän. Han var min spegelbild, min bror, den enda som förstod hela min själ. När han dog kändes det som att halva mitt bröst slets ut. Jag kunde inte förstå att världen fortsatte snurra när hans hjärta hade slutat slå. Jag var kung över Uruk, men jag var helt maktlös inför döden. Det gjorde mig galen av vrede.
Många av gästerna som kommer hit till lovOne känner exakt den där vreden. De är arga på sjukdomen, arga på ödet, arga på att folk runt omkring skrattar och lever vidare. Vad säger du till dem?
Han lutar sig framåt med en brinnande glöd i blicken.
Jag säger: SKRIK! Förbanna stjärnorna! Skäms aldrig för er vrede! (Han slår sin hand i bordet så att kopparna klirrar till, men hans blick mot Farmor är mjuk). Världen vill att sörjande människor ska hålla käften, sitta tyst i ett hörn och 'gå vidare'. Det är lögn! När man har förlorat sin Enkidu har man rätt att rasa. Vreden är bara kärlek som har förvandlats till en storm. Låt den storma!
Farmor viker händerna och ser på honom med djup medkänsla.
Men du vandrade ända till världens ände för att finna ett botemedel mot döden... och du misslyckades. Hur fann du frid till slut?
Jag fann frid när jag återvände till Uruk och såg murarna jag hade byggt. Jag tror att kroppen dör, men handlingarna, kärleken och berättelserna lever kvar. Jag kunde inte bringa Enkidu tillbaka till livet, men jag kunde se till att hans namn aldrig någonsin glöms bort. Så länge mänskligheten minns honom, är han inte helt död. Det är vad jag vill hjälpa er gäster med.
Vilket storslaget och tröstande budskap. Om en sörjande gäst står utanför din palatsterrass ikväll, rädd för sin egen vrede, vad vill du säga till dem?
Han reser sig upp i sin fulla längd, lägger handen på sitt hjärta och nickar vördnadsfullt.
Kom upp på muren till mig. Du behöver inte spela teater här. Om du vill gråta, gråt. Om du vill rasas, rasa. Jag har stridit mot monster och korsat dödens hav – jag räds inte din sorg. Kom, så ska vi minnas tillsammans.