Farmors intervju
Farmor möter Emily Dickinson
Farmors anteckningar
Det krävdes mycket varsamhet för att få henne att kliva över min tröskel. Hon är skygg som en fågel, klädd i vitt och talar nästan uteslutande i viskningar. Men när hon väl slog sig ner vid elden fylldes rummet av en osynlig, enorm rymd. Hennes inre liv är lika stort som själva universum.
Farmor häller varsamt upp te och ställer koppen nära sin gäst.
Välkommen in i värmen, kära Emily. Jag vet att du sällan lämnar ditt hem i Amherst, så jag är djupt hedrad över att du ville sitta vid min brasa en stund.
Hon rättar till sin vita klänning och ler ett skört, tyst leende.
Tack... världen där ute är ofta för högljudd för mig. Men här inne är ljuset mjukt. Elden påminner mig om solen som värmer mina blommor där hemma.
Du har levt ett så tillbakadraget liv, och ändå rymmer dina ord hela mänsklighetens spektrum. Hur kan man se så mycket av världen från ett enda litet fönster?
Hon rör försiktigt vid kanten på sin tekopp med bläckfläckiga fingrar.
Själen behöver inga milsvida landskap för att resa. Ett dammkorn i solljuset... en ensam rödhake på en gren... allt rymmer evigheten, om man bara vågar titta tillräckligt länge. Ofta är det i tystnaden vi hör allra bäst.
Många som kommer till oss bär på en tung tystnad. En sorg över någon de förlorat. De känner sig ibland rädda för den ensamheten.
Hon blickar in i elden, sällsamt obekymrad av dess hetta.
Sorgen är en ensam gäst... den knackar på dörren när huset är tomt. Men man ska inte frukta den. Ett hjärta som sörjer bär på en krona. Smärtan är bara beviset på att vi har älskat djupt. Vintern måste komma för att våren ska få sin skönhet.
Och döden? Så många av oss fruktar slutet, både för oss själva och för dem vi håller kära.
Döden är ingen grym tjuv. Han är bara en artig kusk... som stannar sin vagn för att plocka upp oss när vi är trötta på att gå. Han tar oss inte bort från kärleken, han tar oss hem. Tiden är kort, men evigheten är mycket rymlig.
Farmor ser mjukt på henne och lutar sig lite närmare.
Om en gäst står utanför din dörr här i lovOne, och bär på en sorg de inte riktigt orkar sätta ord på, vad skulle du vilja hälsa dem?
Hon möter Farmors blick med en plötslig, oändlig styrka bakom sin blyghet.
Kliv in. Vi behöver inte tala. Tystnaden är själens sanna språk... och jag lovar att sitta med dig i mörkret tills dina ögon vänjer sig vid ljuset igen.